Bågskytte har längre historia i Japan än något annat vapen och har en speciell koppling till landets historia. Japans första kejsare, Jinmu, som enligt legenden regerade 660-585 f Kr, avbildas ofta med en pilbåge. Till en början var det enkom ett verktyg för jakt och strid, men omkring 1000-talet började man med ceremoniellt skytte, influerat från Kina.
På 1500-talet avtog bågens användning i strid, i och med introduktionen av musköter. Även om bågen hade längre räckvidd, högre träffsäkerhet och kunde avfyras med mycket tätare intervall så krävde musköterna inte lika mycket träning.
Under den långa fredsperioden 1600-1850 utvecklades det fredliga skyttet, både som cermoni och tävling. Samurajernas stridsträning genomgick under denna period en förändring från “jutsu” (teknik) till “do” (väg). Kyu-jutsu blev kyudo, bågens väg.
I slutet av 1800-talet, när samurajklassen hade avskaffats och alla budo-stilar levde en tynande tillvaro, skapades honda-ryu, en skola som sammanförde ceremoniellt och krigsskytte. Den ligger till grund för den moderna kyudon, vars nuvarande form fastställdes 1953.

Ursprunget till den asymmetriska formen har gått förlorad i historien, men den har bevarats p g a att fördelarna är många. T ex går den att använda från häst, något i princip unikt för en långbåge. Man får också ut större kraft från bågen.

Traditionellt görs bågen av bambu, men idag är olika syntetmaterial mycket vanliga. Det går idag att skapa bågar som är både billigare och mer beständiga i olika klimat.

Inte bara bågen skiljer sig från västerländskt bågskytte, även draget sker på ett markant annorlunda sätt. Man börjar genom att lyfta bågen över huvudet och spänner bågen genom att dra ner den. I fullt drag är handen bakom huvudet. Det går inte att dra på detta sätt med armkraft, utan de stora ryggmusklerna måste användas.

Enligt japanska kyudoförbundet är målet med kyudo ett tillstånd som kallas shin-zen-bi, “sanning, godhet och skönhet”. En förklaring av detta uttryck står på kyudons huvudsida. Oavsett tolkning så strävar man i kyudo efter mer än att träffa målet. Att bara uppnå teknisk perfektion eller hög träffsäkerhet blir i längden tråkigt, men korrekt kyudoträning slutar aldrig att utmana och fascinera.