Under den japanska Muromachi-perioden (1333-1573) frångick samurajerna de gamla svärdsgehängen och började bära svärden i bältet, med eggen uppåt. Detta kom att kallas katana-montering. Denna montering gjorde det möjligt att dra svärdet och attackera eller parera med det i en enda rörelse, något som utvecklades för första gången av en man vid namn Izasa Ieano under 1400-talet. Tekniken kallas idag nukitsuke och kan anses karaktärisera iaido. Många anser dock att iaidons verkliga grundare var Hayashizake Jinsuke Shigenobu (1546-1621) som grundade svärdsskolan Shinmei muso ryu.

Iaido tränas alltså med svärd. Till en början tränar man med ett träsvärd som kallas bokken eller bokuto. Med tiden brukar man skaffa sig ett iaito, ett särskilt träningssvärd för iaido som tillverkas i någon legering – oftast zink och aluminium. Dessa svärd är inte bara oskarpa utan dessutom oslipbara. Efter 5-10 år av träning brukar det vara dags att börja träna på att hantera ett skarpslipat svärd, kallat shinken.

Inom LBK tränar vi två typer av iaido. Dels tränar vi den iaidostil som kallas ZenKenRen iai (men ofta hör man det äldre namnet seitei). ZenKenRen iai utvecklades av Zen-Nippon Kendo Renmei, alljapanska kendoförbundet, under 60- och 70-talen, med ett sista tillägg 2000. Kata plockades från ett urval av de gamla stilarna (koryu), och standardiserades till en ny stil. Tanken var ursprungligen att ta fram en iaido som skulle kunna användas för att komplettera kendon, som man ansåg hade rört sig för långt från sitt ursprung. Idag tränas dock ZenKenRen av många människor som inte alls tränar kendo, och används ofta som ett första steg i iaidoträningen – vanligtvis är dock tanken att man förr eller senare ska börja träna en viss koryu.

I Linköpings budoklubb heter denna koryu Muso Shinden ryu och vi tränar under ledning av Yukio WATANABE-sensei, 7 dan kyoshi. Koryuträningen är öppen för iaidoka som graderat minst 1 kyu.

Själva ordet “iaido” är svårt att översätta och det har gjorts många mer eller mindre poetiska försök att göra detta. En tolkning är att första tecknet (i) ska utläsas som ite och andra tecknet (ai) som awasu. De utgör då en sammandragning av frasen

常に居て、急に合わす – tsune ni ite, kyû ni awasu

som kan översättas som “att alltid vara beredd, oavsett omständigheterna”. Do syftar på kampkonsten som en livsväg. Iaido är då alltså en livsväg där man övar sig i att anpassa sig till nya, oväntade situationer – både fysiskt och mentalt.

Vilket syfte man har med sin iaidoträning skiftar naturligtvis från person till person, men att iaidon inte är något självförsvarssystem är nog de flesta överens om. Svenska kendoförbundet skrev tidigare såhär på sin hemsida:

Man tränar för att öva upp sitt intuitiva handlande, för att bevara lugnet i stressade situationer, balans, harmoni och koncentration, av ett allmänt intresse för Japan, japansk historia och japanska vapen.

Det kan också vara intressant att veta att det finns ett officiellt syfte med iaido, fastställt av alljapanska kendoförbundet (Zen-Nippon Kendo Renmei). I engelsk översättning lyder det såhär:

The concept of iaido is to discipline the human character
through the application of the principles of the katana.

The purpose of practising iaido is:
to mold the mind and body,
to cultivate a vigorous spirit,
and through correct and rigid training,
to strive for improvement in the art of iaido;
to hold in esteem human courtesy and honor,
to associate with others with sincerity,
and to forever pursue the cultivation of oneself.

Thus will one be able
to love his country and society,
to contribute to the development of culture,
and to promote peace and prosperity among all peoples.